Jag kan tycka att det är märkligt med alla som springer på löpband innanför entrén till Umeå simhall, speciellt när det är världens finaste vårdag. Och trots skön skog endast 20 meter därifrån, utomhus. Få höra vårfåglar. Jag sprang själv en timme i Stadsliden på förmiddagen och fick njuta av både fågelsång och under snön väl dolda och iskalla vattenpölar. Det blev ändå en härlig upplevelse.
Att springa rakt är rätt, att springa snett är större.
Ibland kastar jag dock sten i glashus...Efter lunch så cyklar hela familjen, förbi vårsolen, till det aktuella badhuset för att bada, inomhus. Det var ett lyckat besök och alla blev nöjda. Vi infriade ett löfte, så det var inte mycket att göra åt saken. Men det där att vara inne när det är finväder, det är ett axiom jag hörde som barn, och som ännu poppar upp hos mig ibland, alltså i vuxen ålder.
Får se hur viktigt det blir för mig att föra denna uppfostrande sanning vidare. Det beror ju på vilken annan prestation man har gjort för att kanske förtjäna att vara inne. Att ha varit och badat till exempel...?
Detta är mitt näst sista blogginlägg, det vill säga nummer 99 av 100, i utmaningen #blogg100.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar