Ikväll hörde jag på ett program om en konstnären Sophie Calle, som nu blir min idol ett tag framåt, för jag gillar hennes intresse för att utforska och kartlägga gränser mellan privat och offentligt, mellan dokumentärt och fiktion. Två exempel är att hon intervjuat blindas föreställning om skönhet: Hur föreställer man sig bilden av något man aldrig har sett? Ett annat är att hon anlitat en privatdetektiv som dokumenterat allt hon företagit sig...för att få och ge perspektiv på sig själv och andra.
Jag vet att det låter knäppt och är också löst ryckt ur ett större sammanhang. Calle har ägnat sig åt liknande funderingar under trettiotal år och kan inte reduceras av mig på någon enstaka rad. Jag är inte ens säker på att jag greppat kärnan...
Programmet gav mig i vilket fall spritt nya perspektiv på livet. Sändningen damp ned vältajmat just i dessa dagar, när jag nyligen tagit del av Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask och nyss också Jasenko Selimovics brev, (dramatiker samt statssekreterare hos integrationsminister Ullenhag), som svarar Khemiri med ett lika öppet brev. Om S:s bild av att se världen med någon annans ögon, genom att symboliskt passa på att smyga in i K:s kropp.
Så här lät det i slutet av radioprogrammet:
"---Sophie Calle leker med jaget, sitt eget och andras, jonglerar med det, mångfaldigar det, suddar ut det, kastar det som en boll mellan sig och betraktaren, ser det flyga högt där uppe och färdas med vinden i okända riktningar. Det är upp till oss. Vi som betraktar hennes verk från en mer markbunden position, att hålla ut handen och vara beredda att, liksom hon, fånga det oväntade, när det faller ned på oss." (Av Marie Lundquist, poet och författare, slutet ur hennes betraktelse över den franska fotografen/konstnären/fotografen/äventyrerskan Sophie Calle, född 1953).
Jag tycker det är poetiskt och begripligt på samma gång... Som Carpe Diem 2.0, ungefär. I väntan på ett heltidsjobb ikläder jag mig rollen som Mystery Shopper och smyger in i en ny kropp såsom figurant...det känns mycket märkligt med dessa sammanträffanden, eller är jag bara lite nojig? Jag tror inte att teater varit hetare än nu...jag känner mig i alla fall varm i kläderna...
Radioessän http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=4496323 kan avlyssnas i ytterligare 30 dagar.
#blogg100 #perspektiv #sophiecalle #jaget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar