Idag har det varit "Världsberättardagen". Tänker på sjuåringen hemma, som återberättar saker, förmedlar sina iakttagelser och återger förlopp av olika slag. Börjar skriva berättelser i skolan. Jag får ofta ta del av ett väldigt detaljerat innehåll. Det blir både mycket och lite på samma gång...Hur tränar man på form och innehåll, för att utvecklas till en god berättare i vuxen ålder? När grundläggs det hela? Kan man någon gång "sälja in" en mall för hur historier bör återges? Det kan ju kväva minsta berättarlust, som inte heller törs uppstå ifrån det döda. Eller så är hjälp till en disposition självaste nyckeln och poletten för att växla upp och tycka det är och blir roligare. Åtminstone är det ett verktyg som skapar närvarande lyssnare/föräldrar. Ett upplägg för en historia, kan vara att inleda med ett då, ävergå till ett nu, för att slutligen avrunda med ett sen. En logisk röd tråd att följa, något som låter självklart...för en vuxen. Om just dessa vuxna ska ha tolkningsföreträde. De kanske istället ska se barnets saga som...tja, ett tillstånd, med hopp mellan perspektiv och kronologi. Jag tror det är många etablerade författare och konstnärer som kämpar för att upptäcka eller återskapa barndomens oförställda metod, eller? Flow?
Tittade på Babel ikväll med tyska författaren Felicitas Hoppe. Hon visar upp sin allra första bok, en handskriven anteckningsbok, nedtecknad av henne som åttaåring. Författaren säger i intervjun: "Jag kan inte minnas att jag levt utan att skriva. Jag förundras över att allt jag skriver om idag redan finns där! Lite av en chock...för om jag skrev det bästa som åttaåring, vad gör jag nu...?"
Tänk om det är så? Att det vi får oss till livs tills dess, och kanske upplever just då, utgör hela den där plattform vi utgår från därefter, oavsett om vi är författare eller inte...Om vi får en god självkänsla då, som min sjuåring eller hennes åttaåring, ger den skjuts lång tid framöver. Men om inte stödet finns där? Om inte resurserna för att synliggöra behovet finns där ens? Uppförsbacke.
Och engagemanget, hjälpen, coachningen måste var uppriktigt och dessutom adekvat. Annars blir det bara fel fokus som skadar. Jag förklarar missriktad peppning med en scen i En handelsresandes död. En av sönerna klagar på att pappan tutade i dem att de skulle kunna bli vad som helst. Bröderna känner sig nog lurade. Den amerikanska drömmen gällde ju inte dem, de saknade förutsättningar, resurser...men pappan försökte välvilligt att ingjuta hopp och mod i sina grabbar, det han tänkte skulle ge dem skjuts framåt i livet.
#blogg100 #läslust #berättarglädje #världsberättardagen #disposition #retorik #Babel #dustinhoffman #curlingföräldrar #familjepeppen
http://www.svt.se/babel/se-program/#./17-3-20-00?&_suid=136381850179509149087916787895
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar