Om att försonas med sitt åldrande...så beskriver Pija Lindenbaum själv sin nya bok, skriven för vuxna som omväxling. Jag hörde samtalet på radio och rycktes med i deras obesvärade dialog om depression och att tappa kontrollen i en kris.
Författaren Pija Lindenbaum intervjuas av reportern Marie Lundström, sittandes under ett bord...
PL: Jag tycker det är väldigt deppigt att bli äldre.
ML: Men blir man inte klokare då, när man blir äldre?
PL: Det sägs ju det, jag har verkligen inte märkt det...
(skratt)
PL: Nej, men jag kan inte se det...bästa tiden, tycker jag, var mellan 40-50. De tio åren tycker jag att jag var ganska klok...
Ja, detta har jag citerat ur deras öppenhjärtliga och underhållande möte, värt att lyssna på i sin helhet. De för ett resonemang kring en episod ur boken, som reser frågan hur långt man kan sjunka...
Tack vare det förtroliga samtalet kring fick jag tillbaka läslusten igen!
Sen kan man så klart undra hur mycket som ligger i det där med att inte bli klokare. Hon påstår att hon bara blivit lite klokare mellan 40-50. Alltså inget har hänt i det avseendet på de senaste åtta åren...hm...modigt att prata om en sån sak på det sättet. I dessa tider tycker jag det mest handlar om att framhålla hur mycket man lärt sig och ge exempel på hur uppdaterad och i fas med sin omvärld. Det verkar inte enbart klokt...
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/172225?programid=4381
#blogg100 #perspektivförskjutning #pijalindenbaum #plats #lundströmsbokradio
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar