Köpte en stor ask med magneter i form av ord att sätta på kylskåpet. Det var nog populärt för ungefär tio år sedan. Både sjuåringen och femåringen visar stor glädje av detta märkliga sätt att skapa riktiga meningar. Nyhetens behag. Allt är möjligt och ju knasigare desto bättre. Nya tokiga meningar. Snart är halva kylskåpet täckt av långa vingliga rader.
Sjuåringen klarar galant att bilda meningar så det mesta låter trovärdigt. Femåringen blir mest förtjust av att placera så många ord som möjligt efter varandra och skrattar hejdlöst när hen ber mig läsa högt, så gott det nu går. Det låter förstås helt galet och sjuåringen är också med i den leken, men har inte samma behållning av att lägga orden slumpvist tätt intill.
Det är en väldigt kort period i ett barns liv när språket finns där i luften, eller på kylskåpet, virvlande inom räckhåll. När väl orden sätts in i en vettig mening som vuxna förstår, är det nog trögt att gå tillbaka till det föregående stadiet, då man inte var riktigt läskunnig. Då kan man väl inte leka som en femåring, då är man ju barnslig. Så just i detta ögonblick pågår den spännande leken med att styra ordens placering utan tanke på meningens innehåll eller vart den tar vägen. Inom en snar framtid blir nöjet istället att skriva kloka, galna och obegripliga meningar, fast då har grammatiken och språkkänslan omedvetet tagit plats i förarsätet.
När det gäller konstnärer har jag hört att de "måste" gå igenom alla tekniker för att färdigutvecklas innan de kan ge sig på naivt skapande. Är det sant och gäller det i så fall för poeter också? Att de måste lära sig ett språk till fullo innan de lyckas med konststycket att göra naiva eller enkla dikter berömda och odödliga?
Mina barn skapar mening här och nu.
#blogg100 Detta är mitt inlägg 84 av 100. #kylskåpspoesi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar