Vi åkte slalom tillsammans med en annan familj. Gnistrande töväder. Min femåring har precis fått ordning på att svänga någorlunda stadigt, om det görs ihop med mig som stöd. Jag följer nedför backen på mindre än två meters avstånd endast med en sele som länk mellan oss. Inte klokt egentligen. Skulle finnas en tresekundersregel även i slalom. Det går rätt snabbt nedför och jag plogar för att bromsa. Med dessa tömmar markerar jag höger och vänster och i kombination med att vi ropar "vänster" och "höger" inför svängarna, går det bara bättre och bättre...
Det klart det blev några vurpor och några tårar, men den gråten väger lätt i jämförelse med den lycka det innebar för hen att klara en hel slalombacke.
Vi provade också en form av parallellslalom där vi åker sida vid sida, och hen håller i mina stavar. På så sätt blir följsamheten bättre, åtminstone ur min synvinkel. Det är nästan som att lära någon att dansa...Vi övergav denna metod efter att ha jämfört dem några gånger. Hen ville utveckla sin åkstil genom att åka före mig, med mig och selen bakom sig. Jag är både rädd och stolt.
Avslutningsvis vill jag nämna att en av familjerna vi åker med har en sexåring som beklagar sig vid fikat i raststugan:"Varför blir inte jag sjuk? När blir det min tur??" Mamman suckar och meddelar oss vuxna att hen är så avundsjuk på sina magsjuka syskon som blivit drabbade flera gånger, utan att smitta. Tydligen bekommer det inte vederbörande det allra minsta att hålla på att kräkas och må tjyvens. Då får jag förklaringen till själva grejen med att ha magsjuka. Man får isglass...
Det är värt att påminna sig om att det finns olika upplevelser av samma händelser...
Detta var inlägg nummer 82 av 100 i utmaningen att försöka blogga hundra dagar i sträck. Tillsammans med ett antal andra likasinnade.
#blogg100
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar